Det är många som frågar mig om jag är nervös eller rädd inför förlossningen, rädd är jag absolut inte men jag har märk av att jag kanske är lite nervös trots allt.
När vi fick reda på att vi väntade en liten bebis och vi bestämde oss för att behålla det lilla livet så var min enda tanke: Kejsarsnitt! Inte i hela världen kan jag trycka ut en stor melon på flera kilo?! Pain, pain, pain!!!
Men efter ett tag så började jag förstå att jag faktiskt var gravid och att det var på riktigt och man blir liksom lite varm i kläderna. Man tänker på ett helt annat sätt och inte minst förändras ju kroppen och anpassar sig efter vad som komma skall.
Jag är absolut inte rädd längre, det finns fler än mig som har fått barn naturlig väg och över lag så överlever ju de flesta. Jag har nog haft tur som har haft en sådan bra graviditet, på grund utav det så känns det som att själva förlossningen kommer att gå lika bra.
Sedan kan man ju aldrig helt bli kvitt med smärtan, även om jag skulle vilja att det gick. Men now days finns det många olika medel att i alla fall lindra den något. Själv så har jag inte bestämt mig att den och den smärtlindringen ska jag ha, man vet ju aldrig om man ens hinner spruta in lite epidural. Men känner jag att jag behöver någon form av smärtlindring så kommer jag så klart att se över alternativen, jag tänker inte ligga där och leka tuff liksom.
Men som jag har skrivit om tidigare, har man aldig upplevt en viss smärta så är det omöjligt att föreställa sig den så jag kan ju inte gå omkring nu och må dåligt över att det kommer att göra ont när jag inte vet hur ont det kommer att göra.
Jag minns att jag stog och tittade på pocketböcker och var på väg att köpa en om kvinnor som berättade om sina olika förlossningar men så tänkte jag varför i hela fridens namn ska jag läsa om andras helvetiska eller fantastiska förlossningar? Även om jag själv kanske har en djävlusk förlossning på tre dygn så är det faktiskt inte det jag vill läsa om, likadant om jag nu skulle få en "underbar" förlossning så vill jag inte läsa om någon annans underbara förlossning.
Ingen förlossning är den andra lik och även om jag önskar att jag får en helt smärtfri förlossning där hon bara glider ut som på en räkmacka utan att behöva sy eller någonting så kan jag ändå inte utesluta att jag faktiskt får ligga i flera timmar och kanske spricka hela vägen. Som sagt det går ju inte att planera.
Så klart tänker jag positivt och hoppas på det bästa men måste även vara inställd på det värsta och oavsett hur det än blir så vet jag att jag kommer att glömma allt jag har genomlidigt de senaste timmarna så fort de lägger henne på mitt bröst. Och jag vet ju att jag har min fantastiska Jonas som kommer att hjälpa mig genom det här.
Så nej jag är inte rädd men lite nervös är jag.
Minsta lilla "mensvärk" gör ju att jag tänker är det dags nu och fjärilarna i magen vaknar till liv.