hej tjejen !

riktigt bra blogg tycker jag (sökte efter unga mamma-bloggar o hittade din).

Jag har en lite personlig fråga som lyder; hur talade du/ni om för era föräldrar om att ni var gravida? Jag o min sambo har just plussat men funderar på hur vi ska berätta (jag är med 20 år, o min kille 25). Vore roligt o intressant o få veta deras reaktion o hur ni sa det? Var det "pinsamt", nervöst eller bara roligt? Själv får jag känslan av att mina föräldrar tycker det är lite för tidigt nämligen... :) Kram



Tack så mycket för att du tycker om bloggen!

Våran graviditet var inte planerad så egentligen fick vi väl allihop en chock när det plusade på graviditetstestet, fast samtidigt var vi väl på något sätt förberedda på att jag var gravid eftersom att jag inte hade fått min mens på två månader. Men att få det bekräftat var ändå väldigt stort.
Jag minns att jag satt inne på toaletten och såg hur det blev två blåa streck och jag tittade ännu en gång på bruksanvisningen för att se om det verkligen var sant. Jag minns att jag både grät och skrattade samtidigt för det var verkligen en konstig känsla att få det bekräftat.
Först berättade jag för mina två bästa tjejkompisar som jag bodde tillsammans med då och de var lika chockade som jag och jag satt med dem och skrattade och grät om vartannat.
Sedan kom Jonas hem och jag berättade det för honom med och han var väl också förberedd på det på något sätt men han fick en chock han med.
Dagen efter gick jag till vårdcentralen för att vara helt säker på det och det plussade så klart där med.
Jag ringde till mamma och pappa på kvällen och berättade det och eftersom att jag bor i Oslo och dem i Borås så kunde jag knappt prata för att jag grät så, jag blev helt plötsligt liten och ville bara vara hos dem så att de kunde trösta mig och det var nog minst lika jobbigt för dem att vara så långt bort ifrån mig. Men jag blev sjukskriven från jobbet i några dagar så att jag kunde åka hem till Sverige.
Väl hemma så pratade vi inte så jätte mycket om det eller jag kom snarare inte fram till något, det var bara skönt att få vara hemma. Så fort jag tänkte tanken abort så bröt jag ihop.
 
När jag och Jonas väl hade pratat igenom allt, och det tog ett tag för det är ju inte så att man bara kan skaffa barn och sedan lägga ut en annons på blocket om man skulle bli trött på den. Men jag sitter ju här i dag, lycklig och förväntansfull med en kula på magen så vi bestämde oss alltså för att behålla henne.
Att ta det över telefon med mamma och pappa var ganska jobbigt, det blev så stelt. När jag väl sa det så blev det liksom aha, okej aa grattis eller vad ska man säga. De hade knappt träffat Jonas då och jag är ju bara 20 år så deras reaktion är helt förstålig men eftersom att jag känner dom väldigt väl efter att ha levt med dem i 20 år så visste jag att det bara var första reaktionen.
Jag har världens bästa föräldrar som har gett mig allt här i livet och alltid funnits för mig och stöttat mig vad jag än har gjort så så klart accpeterade dem det med. De har verkligen varit helt underbara under hela tiden och det finns nog inte en enda som inte vet om att de ska bli bestemor och bestefar! Jag har verkligen världens stoltaste föräldrar som snart kommer att bli mormor och morfar.

Även om jag är ung så är jag ändå glad för beslutet vi har tagit. Jag är glad att jag orkar ta hand om vårat barn, att jag har två föräldrar som är unga för att bli mormor och morfar och som orkar komma hit och hälsa på. Jag är glad att min mormor, morfar och farfar fortfarande är friska och får uppleva det här med.
Dessvärre fick inte min farmor vara med om det men jag vet om att hon är med mig ibland och jag vet att hon fick det med sig att hon skulle bli gamlafarmor innan hon gick bort. Så även om jag är en ung mamma så är jag glad för att jag har en familj som får uppleva detta underbar mirakel i stället för att de skulle vara så gamla att de inte orkade ta sig hit. Plus att jag har en bror som bara bor ett stenkast här ifrån och inte minst alla mina underbara vänner!

(Jonas familj har också varit 100% stöttande och hjälpsamma och tagit allt bra men jag skriver om min egen familj.)

Så oavsett hur de reagerar så kommer dina föräldrar att accpetera det dem med. Så klart kan det ta tid men det får du räka med för att för dem är man ju själv ett barn och för dem var det inte längesedan alls du själv låg i din mammas mage. Men tänk på att det är erat beslut och inte deras!

Oj så sentimental jag blev här nu men jag hoppas att du fick ett svar i alla fall!

Hoppas att ni har haft en bra dag hittils, det har jag! Massa morgon mys och kärlek och nu får jag frukosten serverad här av min älskade Jonas. Tro mig han är den bästa som finns ♥