Det känns lite knäppt för precis så som jag mådde igår mådde jag den 5 augusti, dagen innan Ella bestämde sig för att komma ut. Och nu sitter jag här två månader senare med världens goaste lilla prinsessa i min famn.

När jag var gravid förberedde jag mig på att livet skulle vändas totalt upp och ner, att hon skulle skrika konstant och att vi skulle få sömnlösa nätter och se ut som vrak och få helt psykbryt. Men det har verkligen varit raka motsatsen för våran del.

Ella är så sjukt snäll, gnyr lite om det är något hon vill, sover hela nätterna med lite undantag för mat och enda gångerna hon gråter är om hon har ont i magen eller är övertrött, men det är ju inte mer än mänskligt.

Hon har börjat titta runt så himla mycket, följer blicken, ligger och tittar på tv som att hon förstog precis allt.

Hon ler och börjar prata mer och mer för varje dag.

Att locka fram det där lilla leendet med hjälp utav alla möjliga miner och konstiga ljud, för att sedan känna hur hela mitt hjärtat smälter när det lyser i hennes ögon och hon ler som att det inte skulle finnas någon morgondag.

Eller som när jag har lagt ner henne i sin säng på kvällen och ger henne mat och hon ligger där och bara tittar på mig med sina vackra små ögon.