Vad har du för relation till dina känslor?

Dag fem av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga är: Vad har du för relation till dina känslor?

Varenda gång när jag ska börja skriva så står det still, igen, det är så jäkla tunga frågor. Jag tänker att det här blir inte så svårt men så kommer det upp så himla mycket, att jag vet liksom inte vart jag ska börja i stället. Men det är ju vad denna challengen handlar om, att inte bara se över frågan men att verkligen reflektera och känna in vad som händer inom mig när jag ska svara.

Helt sedan jag var liten så har jag hållit mycket inom mig. Det är absolut inte det att jag har haft en jobbig uppväxt, snarare tvärt om. Men ni vet om man har blivit ledsen på en kompis, en pojkvän som har gjort slut, något bråk. Jag har velat prata men liksom inte kunnat och i stället gått runt med ont i hjärtat och tänkt att jag klarar att lösa det själv. Och det har varit med mig helt fram till några år sedan.

Jag vet inte vart det kommer ifrån men jag tror att det har lite med hur samhället är uppbyggt, jag ser det själv i hur jag är med mina barn. Det kan fort bli jobbigt när något av våra barn blir arg eller ledsen, vi har svårt att hantera våra egna känslor och då är det ännu jobbigare att hantera andras. Om jag är glad så ska banne mig inte någon komma här och förstöra det 😉 Men jag jobbar stenhårt med mig själv med just det, att låta mina barn vara arga när dem är det. Men det är svårt, jätte svårt, för vi alla är så olika. Men jag tänker att om jag inte låter dem vara arga, ledsna, hysteriska eller vad det nu än är dem känner, så kommer dem också gå runt med känslan att “man får inte lov att känna så, det är fel att visa sina känslor” och det är verkligen det sista jag vill att mina barn ska känna.

När man växer upp i en omgivning där man inte visar några känslor så tror man att det är så det är. Att alla andra har det bra, för vi pratar ju inte om jobbiga saker. Jag har varit väldigt mycket “flink piké”, det där med att jag ska vara stark, jag ville inte visa att jag inte mådde bra, när ingen annan gjorde det så trodde jag att deras liv var tipptopp och jag ville visa det samma.

Men jag har genom erfarenhet, på gott och ont, lärt mig att när jag öppnar mig, berättar hur jag mår och vad jag tänker på, så blir allt så väldigt mycket lättare. För jag får mycket klokare svar av vänner och familj än när jag går runt i mina egna tankar och bara ältar utan att hitta en lösning. Jag har lärt mig att jag måste prata och våga vara öppen, det är när vi inte pratar som ångest och depression kommer krypandes.

Oavsett om det är saker som har hänt när man var liten, något man har upplevt, traumatiska händelser, något man skäms över, komplex etc. etc. Man måste prata om det, “visa sig svag”, se bara under #yogareflekteradela vilka fantastiska själar som delar med sig av sin historia och vilken gemenskap det plötsligt blev mellan helt främmande människor.

Det är nog därför som jag gärna skriver och att det har blivit så starkt de sista åren, det är så mycket lättare för mig att uttrycka mig och göra mig förstådd genom skrivandet.

Relationen till mig själv och därmed mina känslor har blivit otroligt mycket bättre de senaste året. Jag är inte rädd för att visa vem jag är eller mina svaga sidor. Jag är inte längre rädd för att gråta eller skratta hejdlöst. Det är den jag är, like it or not ♥

You may also like

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *