#yogareflekterdela

Jag känner att jag vill knyta ihop den här säcken innan jag helt kan säga hej då till den här utmaningen.

Jag la ut mitt allra första blogginlägg en dag innan jag såg utmaningen, två dagar innan själva utmaningen började. Det blev en sån skön start för mig att jag inte behövde välja själv vad jag skulle skriva om även om jag har känt så länge för att starta att blogga igen. Men det är skrämmande, för det jag önskar är att vara mer öppen om vem jag är, vad som rör sig i mitt huvud. Och det är riktig jobbigt när andra redan har en bild av mig, kanske någon dem mötte för 10-20 år sedan, kanske bara för något år sedan, eller i förra veckan. Det handlar inte om att jag känner mig missförstådd på något sätt, men att jag har saknat öppenheten.

Jag saknar att vi aldrig vågar berätta att vi har det helt åt helvete jobbigt i livet just nu. Eller att vi vågar vara stolta över att vi har det helt jävla amazing. Att det ofta bara är mitt i mellan. “Jo men jag mår bra, hur är det med dig då? Jo men semestern har varit bra, hur var din? Det går bra på jobbet, hur går det för dig?” Förstår ni vart jag vill komma? Jag har kommit dit jag är idag, att jag vill öppna upp mig och visa vad som är bak fasaden, för att jag själv saknar det. Och i och med den lilla plattformen jag har på Instagram, Begin.Within, så ser jag att det behövs. Jag får nästan dagligen, “tack för att du delar”, “du är den enda som kan förstå mig”, “tack för din ärlighet”, “dina ord träffar mig rakt i hjärtat”. Det handlar inte om att jag tror att jag har blivit någon slags smart-ass guru. Snarare tvärtom. Jag är en människa, precis som alla andra.

När jag fick ett missfall för sex år sedan så visste jag knappt att det kunde hända, speciellt inte om man redan hade fått ett fullt friskt barn tidigare, jag hade nästan aldrig hört om det. Men för att jag inte orkade vara tyst om det längre så kändes det som att det hade hänt varenda en, vi vågade prata om det som var jobbigt.

Vi är så klart alla olika. Alla har inte behovet att prata. Men jag tror att vi hade kunnat slippa många sjukskrivningar och depressioner om vi bara vågade öppna upp oss och prata med dem runt oss och inte bara vår psykolog, om vi ens kommer dit. Och det har verkligen den här #yogareflekteradela-resan fått mig att inse. För det gör en väldig skillnad med psyket när man vågar ta det steget och prata.

Vi har varit en otrolig liten klick under #yogareflekteradela-taggen som varenda dag har delat med oss om vår personliga resa. Det är så fascinerade att läsa om hur olika våra resor är, en “enkel” fråga har fått över 200-250 olika svar, varenda dag. Alla är vi på olika platser i livet med helt olika utgångspunkter. Några har börjat sin resa för länge sedan, för andra har detta varit starten, någon är mitt i mellan. Men vi förstår varandra ändå, vi peppar varandra, lyssnar och bara finns.

Jag vill liksom inte att det ska vara över.

Det började med en vinst, vinnaren får en Yogaresa med Yogiakademin till Biarritz, jag ska vara ärlig, det var det som lockade mig att göra det här. Men så kom första reflektionen Hur känns din kropp just nu. BAM! Även om jag har jobbat med mig själv en stund så är det här inte frågor jag har tänkt över alls. När man väl tar sig tid till att, i lugn och ro, känna efter, hur känns det egentligen? Jo men det känns väl bra, som vanligt . . Eller? Borde jag känna något? Gör jag det? Eller är kroppen helt okej idag? Det har dykt upp så mycket tankar och känslor under varenda reflektion. Varenda dag har varit som en kalldusch, jäkligt jobbigt när man är i det, men otroligt skönt efteråt. Man känner sig vaken och levande. Det där förstapriset glömdes bort redan efter första dagen. Och det är inte priset som är det viktiga längre.

Det fina är nu, nu när jag läser igenom mina egna 14 texter, att jag har vågat dela och vara öppen, jag är så otroligt stolt över mig själv! Inte minst alla vackra själar som har kommit in i mitt liv tack vare en yoga-utmaning, det hade jag aldrig trott!

Från djupet av mitt hjärta, tack Josefine för att du är den du är. Att du vågar visa vem du är och din resa, att du peppar dem runt dig att börja eller fortsätta på sin. Tack till alla kämpar som har vågat hoppa på den här utmaningen och framförallt vågat dela den. Jag vet hur jobbigt det har varit och varenda en av er är hjältar i mina ögon. Tack till alla fina människor som har kommit in här, som har hejat och peppat på Instagram, det är ni som gör att jag vet att jag är på rätt väg och att jag vill fortsätta. Och tack till mig själv, som vågade hoppa på tåget, ge lite fan och lära känna mig själv ännu mer. 

ThankyouThankyouThankyou ♥

You may also like

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *