Vad hände?

Jag var tvungen att andas lite efter challengen. Det var otroligt intressant att göra den, och så här i efterhand så kände jag också hur mycket jag gav. Det var så många tunga frågor under väldigt kort tid så när utmaningen väl var färdig så blev jag på något sätt tömd. Fast på ett bra sätt. Det var kul och väldigt lärorikt, så jag kommer helt säker att göra liknande saker igen.

I tillägg så var det skönt att få frågor serverade på fat, att jag “slapp” tänka på en topic. Det gick så mycket lättare att bara få bubbla ur mig det jag kände i stället som hur jag känner nu, skrivkrampen är tillbaka. Jag vill så gärna skriva, jag känner det i hela kroppen, men det kommer absolut ingenting.

Jag vet inte om det är någon slags rädsla i mig? Jag var skyddad tillsammans med alla andra under taggen #Yogareflekteradela. Men nu känns det naket igjen. Att dela på mina tankar. Naket och avklätt. Och ändå är det precis det jag vill.

Och så handlar det nog framför allt om tiden. Att jag inte tar mig tid till det så som jag gjorde under challengen. När det är för mycket runt om eller inne i huvudet så är det absolut svårare att se vad jag har innom mig.

Så mycket som har hänt under dessa månaderna. Ibland känns det som jag har vuxit en halvmeter minst. Men så kommer det dagar som det känns som att jag inte har lärt mig något om mig själv. Där jag lämnar mig själv i dörren när jag kommer hem. Det är helt klart en svår balans som jag måste ta med babystep. Men den resan är helt klart fantastisk. Resan att se innåt.

Men kanske att jag börjar komma tillbaka. Jag sitter trots allt här och skriver nu. Det är i alla fall en början ♥

You may also like

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *