Hur möter du dig själv i tystnad?

Dag sex av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga att reflektera över: Hur möter du dig själv i tystnad?

Den här var inte så svår idag. Sedan vi flyttade ut på landet för åtta månader sedan insåg jag hur lite jag är med mig själv och alltid har varit. Jag har konstant ljud runt mig (förutom när jag sover). Sedan jag var liten har jag alltid haft musik på, jag har gjort läxor med musik eller tv’n har stått på i bakgrunden men då var det mitt sätt att slappna av tror jag, stänga av runt mig. Nu med två barn i huset så blir det automatiskt mycket liv runt mig men det är också alltid ljud på jobbet. Allt ifrån maskiner/apparater vi använder, musik, patienter, och så ligger kliniken mitt i Oslo vilket betyder en massa ljud utanför från bilar som tutar, lastbilar, bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar, trikken (spårvagn), gatumusikanter. När jag sitter på tåget till och från jobbet är det ljud, väl hemma så är det nästan alltid musik här, från morgon till kväll då vi är väldigt glada i det allihop. Tv’n är på med vad det nu än är. Inte minst går jag inte utanför dörren utan mina hörlurar som antingen spelar musik eller så är det någon podcast som är på. Jag kom med andra ord fram till att jag stänger mig själv och mina egna tankar ute, konstant, eftersom att jag aldrig låter mig själv vara i tystnad.

Det var en morgon när vi hade flyttat hit som jag gick ner till tåget, det var snö och iskallt men en otroligt fin dag med sol, så där krispigt. Jag gick utan mina hörlurar för första gången sedan jag vet inte när, eftersom att vår katt hade bitit av ledningen. Och det var då jag insåg det, jag hörde hur mina fotsteg knastrade mot snön, min jacka som rispade när jag rörde mina armar fram och tillbaka. Det var så tyst runt mig att jag hörde precis allt. Jag kom ihåg att jag fick en sån där panik-känsla, lite irriterad över min jacka som lät och mina skor som knastrade. Tystnaden. Jag insåg hur lite jag är i den, bara är i det stilla.

Sedan dess så har jag så klart fortfarande mycket ljud runt mig, det är liksom oundvikligt. Men jag sätter gärna in mina hörlurar i öronen, utan något som helst ljud. Jag stänger alla ljud ute och har det tyst och lugnt i min egen lilla bubbla. Och det är så jäkla viktigt, att stänga av. Speciellt när vi har så mycket som distraherar oss i och med våra telefoner som har blivit den stor del av våra liv.

Jag möter mig själv i tystnad och njuter de stunderna. Att få vara i mina egna tankar, drömma, leva. Det kan vara medan jag sitter på tåget, när jag mediterar, eller kryper upp i soffan med en fin bok. Stunder med mig själv är något av de finaste jag har ♥

Continue Reading

När känner du dig levande?

Dag 3 av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga som jag skulle reflektera över var: När känner du dig levande?

Som jag skrev i tisdags, det ligger så himla mycket i en sån här fråga, det är på så många plan i livet som gör att jag känner mig levande. Som jag la upp på min Instagram“dance like no one is watching”. Dans och musik har varit med mig hela livet, det att få uttrycka genom dansen eller bara vara i den, oavsett om det är hemma i köket eller om det är på fest. Eller allt det musik kan göra med en, ren lycka som kan få fram så mycket känslor och minnen. Jag känner mig levande i stunder som jag är med vänner och familj, eller när jag ser världen i från mina barns ögon.

Jag känner mig levande i möten med människor. Konversationer, att prata, disskutera, lyssna, finnas för varandra. Att få prata med människor i min närhet men också helt främmande personer. Att få se och bli sett. När jag menar konversationer så är det inte dem gångerna jag pratar om väder och vind eller hur är läget?. Jag menar de gångerna jag får möjlighet att komma in i djupa disskutioner, när jag får lära känna personen bakom fasaden. När jag får veta hur hens barndom har varit, vad som gör personen lycklig, vad som gör att hen ibland vaknar upp och helst vill ligga kvar i sängen. Om livet helt enkelt. Jag känner mig levande när jag blir sett, när jag får öppna upp mig om det som finns i mitt liv, det som rör sig inne i mitt huvud.

När jag är i nuet. Det är väl det allt handlar om. Att vara närvarande i stunden och ta in det runt sig. Det är då jag känner att jag lever ♥

Bild av: Elisabeth Fosse / Northern bohemian.

Det här var en helt fantastisk stund som verkligen fick mig att känna att jag lever. Min första meditation tillsammans med så många andra, med otroligt duktiga Daniel Gjerde som vägledde oss. Detta var på Movement Arts Festival i Oslo för två veckor sedan. En helg som gav mig så mycket intryck och så mycket glädje ♥ Jag kände att jag levde.

Continue Reading

Vad har du för relation till din kropp?

Dag två med Josefines #yogareflekteradela challenge och dagens fråga är: Vad har du för relation till din kropp?

vad har jag för relation till min kropp? Det här var en så otroligt stor fråga som verkligen fick mig att se hur långt jag egentligen har kommit bara under det senaste året.

Från den dagen vi föds blir vi omedvetet matade med tankar och meningar om hur vi borde vara, hur vi ska uppföra oss, hur vi borde klä oss, vilken religion vi tillhör, vi ska inte vara för tjocka, vi ska inte vara för smala. Vi borde ha en plan för våra liv, att vi studerar något som ger oss en trygg framtid. Vi borde bygga hus, vi borde gifta oss och vi borde skaffa barn. Vi förväntas att vara “normala” som alla andra, man ska inte sticka ut, inte vara för mycket, utan vi ska passa in i den samma boxen allihop. Men vad är allt detta egentligen? Vad gör det med oss?

Tack vare att jag för några år sedan började med yoga och meditation och att jag började läsa böcker och reflektera över livet så har jag insett så himla mycket om mig själv och allt runt mig. Det viktigaste av allt är att jag har insett att jag är inte mina tankar. Jag jobbar hela tiden med den där rösten som först alltid ska döma, den som säger kan jag ha på mig det här, jag borde kanske inte sagt det, det här klarar jag inte, jag borde inte ha skrivit det där osv. osv. osv. Den där rösten är ett gammal mönster som sitter så djupt men som jag i det sista året har uppmärksammat och när den kommer så viftar jag väldigt fort bort den igen. Jag borde inte ha skickat det sms:et viftas fort bort och får ett svar som Varför borde jag inte? Det var ju precis det här jag kände, det där sms:et skulle jag absolut skicka. Eller Jag kan inte ha på mig det här för att . . Det kan jag väl visst om jag känner mig bra i det här så spelar det ingen roll vad någon annan tycker eller tänker. Och så är det lov att göra misstag, lära och göra om, göra rätt. Men, ja jag är inte mina tankar och alla har sin sanning.

Jag har också sedan förra året lärt mig att lyssna på min kropp, på signalerna den skickar ut. Det gör ibland ont att tänka på hur lite medveten jag har varit om min kropp tidigare, vilka funktioner den har, vilka signaler den sänder ut när jag inte mår bra. Men det är också det som är livet tror jag på något sätt, att vi oftast lär oss den hårda vägen, om vi klarar att lyssna inåt. Jag har tillexempel under 12 år haft perioder med fruktansvärd huvudvärk, ont i nacken, ryggen, halva min kropp, hela vänster sida. Jag har också under de 12 åren trott att “det är så det ska vara”, jag fick ju trots allt utskrivet migränmedicin av läkarna, så vad annat skulle jag tro? Fram tills jag, nu i vinter, lyssnade på den där lilla rösten i mig som sa, du har slutat att andas. Jag slutade andas för 12 år sedan efter en episod med en stormförälskelse som slutade med att jag efter en helg bara var utbytt. Jag var så osäker, så otroligt kär och så jävla dumpad. Och jag fick så fruktansvärt ont och det där satt liksom i. Inte det att jag saknat honom men mönstret, osäkerheten, stress och att vara någon man inte är. Som tur var så hittade jag en fantastisk människa som lärde mig att andas igen och 12 år med smärta är ett minne blott, alla de där onda känslorna är bearbetade, tack vare att jag lyssnade på vad min kropp sa till mig. Det är inte normalt med smärta, eksem, akne eller vad det nu än är kroppen visar för symptom, det är kroppens sätt att berätta att hej, ta hand om mig, jag mår inte helt bra.

Det finns så otroligt mycket jag hade kunnat skriva om, för frågan är så stor. Men i det stora hela så borde man sluta leta, för svaret finns inom dig om du bara orkar lyssna på dig själv.

Men det tar tid att bli kompis med sig själv, det är ett långt och hårt jobb, massa skit som ska komma upp till ytan och bearbetas, men det är också det bästa jag har gjort. Att sätta mig först, lyssna på vad mitt hjärta säger, vad den där lilla rösten i mig försöker att berätta. Att bli min bästa vän och våga lita på mig själv.

Continue Reading

How does your body feel right now?

Josefines Yoga (klick on the link to read more about the challenge) did start an 14 days challenge today:  “Yoga, reflection & share”. So the challenge involves 3 step. First yoga, then the reflection about todays question and the last part for me is to share. Share my thoughts “to the world” about the daily question. This challenge fit me like the hand in the glove right now as I have started my writing again. Because this is exactly what we need to do, we need to open up, share our thoughts, dare to ask for help and support each other. I am so so grateful for this challenge and I am really looking forward to it.

So this is day one of the challenge, and todays question which I would answer: How does your body feel right now? 

It was my first time doing 15 minutes with shaking ever, I haven’t actually heard about it before, but it was such a release to turn the music on, close my eyes and just shake it off, 15 minutes went by really fast. Some months ago I would have felt so stupid standing there like a maniac shaking, but I don’t have any problems to do that kind of things anymore. The thing is, since I have started this journey to get to know myself I have also developed an I don’t care I just do whatever comes trough my mind – kind of attitude. Now afterwards I am feeling like it is tingling in my whole body, so much is going on inside of me. Relieved is the right word I guess. Before the shake I didn’t feel anything special but I guess if I where being sad or angry shaking would be the perfect ting to do to get rid off that bad energy. It was such a cool way to check in to my body and I am feeling good today. No pain, no bad energies, just one happy body feeling a little bit happier after 15 minutes of shaking 🙂

If you want to join me, or us in this challenge, click on the link below and get started, you have nothing to loose 🙂

#yogareflekteradela

Continue Reading