Hur dömer du andra?

Dag åtta av Josefines #yogareflekteradela och dagens reflektion var: Hur dömer du andra?

Vilken svår fråga att svara på, svår för att det är jobbigt att visa sina dåliga sidor man har mot andra. Naket.

Det var som jag skrev om i det förra inlägget, vem är jag att döma andra? Men jag har gjort det, allt för länge och gör det fortfarande, precis som att jag dömer mig själv. Men jag är mer vaken nu, vaken och uppmärksam på att jag gör det. Jag viftar bort de dömande tankarna när dem kommer. Reflekterar inte längre över varför den gör si eller varför den ser ut så. För jag har verkligen ingenting med det att göra.

Dem som var “annorlunda” i mina ögon när jag var yngre, är dem som jag idag har insett var dem smartaste, de som faktiskt var mer medvetna om sig själva och om omvärlden, de som levde med hjärtat, dem som förstod något vi andra inte förstog. Men när man som jag var, osäker och egoistisk, så ser man inte det. Man ser dem som annorlunda och konstiga, för att dem inte passar in i den boxen som man lär sig att vi alla ska vara i, vi ska vara som alla andra och inte sticka ut. Sticker vi ut är vi konstiga.

När jag insåg mitt tankemönster, när jag gick in i mig själv och såg på varför jag kände som jag gjorde mot andra, så insåg jag att jag dömde för att jag egentligen var avundsjuk. För det är det jag ser nu, att egentligen handlade det nog om det, avundsjuka och osäkerhet. Jag blev osäker för att någon kanske pratade om något som jag inte förstod, jag blev avundsjuk, även om jag inte insåg det själv då, för att dem hade något jag inte hade. Och när jag väl insåg det, så gjorde det ont.

Det gör ont mot dem jag har sårat på min väg genom livet, oavsett om det har varit med tomma ord eller blickar. Att min osäkerhet och avundsjuka skulle behöva gå ut över någon annan. Jag trycker inte ner mitt lilla jag på något sätt, även om jag kanske låter krass mot mig själv när jag skriver om det här, jag vet att jag har varit en super kompis, flickvän, syster och dotter också, men jag visste inte bättre då. Tyvärr.

Som tur är så vaknade något i mig för några år sedan, jag väckte det där lilla barnet i mig själv. Jag vet att jag har kommit långt i min egen resa, en resa som jag vet andra aldrig vågar börja på. Och det är just det som gör att den här utmaningen är så jävla jobbig men också så otroligt bra. Att jag får möjlighet att sitta här som min egen terapeut och bara gräva i det som är tungt och jobbigt.

Man måste få lov att ifrågasätta, det är så viktig, det är på så sätt vi lär oss av varandra. Att vi ser situationer eller människor med nya glasögon. Men det är skillnad på att lära, och att döma någon vars resa man inte vet någonting om. ♥


Continue Reading