Hur dömer du dig själv?

Dag sju av fjorton, jag, eller vi, har kommit till hälften och det har rört runt och väckt så mycket inom mig på bara några dagar. Dag sju av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga att reflektera över var: Hur dömer du dig själv?

Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att vara snällare mot mig själv genom den här inre resan jag har haft under några år. Allt tar tid men det viktigaste är att man inser sitt eget värde och lever det liv man själv önskar.

Jag tror igen att detta handlar om hur vi är formade. Vi lever i en värd där vi är väldigt dömande och avundsjuka på det vi själva inte har. Som vi kanske önskar att vi hade, men som kanske i slutändan inte är så viktigt ändå. Men man ser inte det förens man är där och jagar något nytt. Jag har dömt min kropp, jag har dömt mig för hur jag är, att jag inte är rik nog, jag kan inte gå ut utan smink, att jag borde gjort både ditten och datten bättre, rest mer, gjort mer, osv. osv. osv, the list can be long . .

Jag drömde länge om att få större bröst. Skulle jag bara få större bröst så hade jag blivit lyckligare. Men hade jag det? Jag kommer aldrig till 100% få veta men jag kan med säkerhet säga att hade jag gjort den bröstoperationen så hade jag varit lycklig i stunden men sedan jagat efter nästa lycka. Allt det där handlade om att jag trodde att jag inte var god nog.

När man har gått runt under många år och tryckt ner sig själv så är det svårt att inse att man håller på, det är ett dåligt invant mönster. Men det jag har sagt till mig själv skulle jag aldrig säga till någon annan, så varför är det mer rätt att trycka ner mig själv?

Men jag känner att jag har kommit så pass långt i min egen resa att jag reagerar varenda gång jag säger eller tänker något dömande eller nedlåtande till mig själv. Lite som jag skrev om i dag två i denna challenge, jag är inte mina tankar. 

Se vart jag är, jag är 28 år, snart 29. Jag har ett hus i på landet i skogen, jag har två barn ihop med den jag älskar, vi har en otrolig liten katt. Min bror och hans fru är mina närmaste grannar. Jag har ett jobb som jag älskar med en chef som de flesta bara kan drömma om. Mina vänner är dem finaste man kan ha, alla på sitt egna lilla vis, dem är alltid där för mig även om det är många mil i mellan många av oss och jag finns alltid där för dem. Jag har en mamma och pappa som ställer upp för mig som inga andra gör. Kan man vara rikare i livet?

Jag dömer inte mig själv och andra längre. Dyker negativa tankar upp så reflekterar jag mer än gärna över varför jag tänker, känner och säger som jag gör. Jag jobbar med varför andra triggar igång saker i mig. Jag vet ingenting om andras inre resor, vart dem kommer ifrån, vart dem är idag och vart dem är på väg. Vem är jag att döma? ♥

Tänk om man idag hade kunnat säga till den här tjejen i 2007 att du är så jävla bra som du är. Skit i vad alla andra tycker och tänker om dig. Kör på. Lev!

Continue Reading

Hur möter du dig själv i tystnad?

Dag sex av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga att reflektera över: Hur möter du dig själv i tystnad?

Den här var inte så svår idag. Sedan vi flyttade ut på landet för åtta månader sedan insåg jag hur lite jag är med mig själv och alltid har varit. Jag har konstant ljud runt mig (förutom när jag sover). Sedan jag var liten har jag alltid haft musik på, jag har gjort läxor med musik eller tv’n har stått på i bakgrunden men då var det mitt sätt att slappna av tror jag, stänga av runt mig. Nu med två barn i huset så blir det automatiskt mycket liv runt mig men det är också alltid ljud på jobbet. Allt ifrån maskiner/apparater vi använder, musik, patienter, och så ligger kliniken mitt i Oslo vilket betyder en massa ljud utanför från bilar som tutar, lastbilar, bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar, trikken (spårvagn), gatumusikanter. När jag sitter på tåget till och från jobbet är det ljud, väl hemma så är det nästan alltid musik här, från morgon till kväll då vi är väldigt glada i det allihop. Tv’n är på med vad det nu än är. Inte minst går jag inte utanför dörren utan mina hörlurar som antingen spelar musik eller så är det någon podcast som är på. Jag kom med andra ord fram till att jag stänger mig själv och mina egna tankar ute, konstant, eftersom att jag aldrig låter mig själv vara i tystnad.

Det var en morgon när vi hade flyttat hit som jag gick ner till tåget, det var snö och iskallt men en otroligt fin dag med sol, så där krispigt. Jag gick utan mina hörlurar för första gången sedan jag vet inte när, eftersom att vår katt hade bitit av ledningen. Och det var då jag insåg det, jag hörde hur mina fotsteg knastrade mot snön, min jacka som rispade när jag rörde mina armar fram och tillbaka. Det var så tyst runt mig att jag hörde precis allt. Jag kom ihåg att jag fick en sån där panik-känsla, lite irriterad över min jacka som lät och mina skor som knastrade. Tystnaden. Jag insåg hur lite jag är i den, bara är i det stilla.

Sedan dess så har jag så klart fortfarande mycket ljud runt mig, det är liksom oundvikligt. Men jag sätter gärna in mina hörlurar i öronen, utan något som helst ljud. Jag stänger alla ljud ute och har det tyst och lugnt i min egen lilla bubbla. Och det är så jäkla viktigt, att stänga av. Speciellt när vi har så mycket som distraherar oss i och med våra telefoner som har blivit den stor del av våra liv.

Jag möter mig själv i tystnad och njuter de stunderna. Att få vara i mina egna tankar, drömma, leva. Det kan vara medan jag sitter på tåget, när jag mediterar, eller kryper upp i soffan med en fin bok. Stunder med mig själv är något av de finaste jag har ♥

Continue Reading

Vad har du för relation till dina känslor?

Dag fem av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga är: Vad har du för relation till dina känslor?

Varenda gång när jag ska börja skriva så står det still, igen, det är så jäkla tunga frågor. Jag tänker att det här blir inte så svårt men så kommer det upp så himla mycket, att jag vet liksom inte vart jag ska börja i stället. Men det är ju vad denna challengen handlar om, att inte bara se över frågan men att verkligen reflektera och känna in vad som händer inom mig när jag ska svara.

Helt sedan jag var liten så har jag hållit mycket inom mig. Det är absolut inte det att jag har haft en jobbig uppväxt, snarare tvärt om. Men ni vet om man har blivit ledsen på en kompis, en pojkvän som har gjort slut, något bråk. Jag har velat prata men liksom inte kunnat och i stället gått runt med ont i hjärtat och tänkt att jag klarar att lösa det själv. Och det har varit med mig helt fram till några år sedan.

Jag vet inte vart det kommer ifrån men jag tror att det har lite med hur samhället är uppbyggt, jag ser det själv i hur jag är med mina barn. Det kan fort bli jobbigt när något av våra barn blir arg eller ledsen, vi har svårt att hantera våra egna känslor och då är det ännu jobbigare att hantera andras. Om jag är glad så ska banne mig inte någon komma här och förstöra det 😉 Men jag jobbar stenhårt med mig själv med just det, att låta mina barn vara arga när dem är det. Men det är svårt, jätte svårt, för vi alla är så olika. Men jag tänker att om jag inte låter dem vara arga, ledsna, hysteriska eller vad det nu än är dem känner, så kommer dem också gå runt med känslan att “man får inte lov att känna så, det är fel att visa sina känslor” och det är verkligen det sista jag vill att mina barn ska känna.

När man växer upp i en omgivning där man inte visar några känslor så tror man att det är så det är. Att alla andra har det bra, för vi pratar ju inte om jobbiga saker. Jag har varit väldigt mycket “flink piké”, det där med att jag ska vara stark, jag ville inte visa att jag inte mådde bra, när ingen annan gjorde det så trodde jag att deras liv var tipptopp och jag ville visa det samma.

Men jag har genom erfarenhet, på gott och ont, lärt mig att när jag öppnar mig, berättar hur jag mår och vad jag tänker på, så blir allt så väldigt mycket lättare. För jag får mycket klokare svar av vänner och familj än när jag går runt i mina egna tankar och bara ältar utan att hitta en lösning. Jag har lärt mig att jag måste prata och våga vara öppen, det är när vi inte pratar som ångest och depression kommer krypandes.

Oavsett om det är saker som har hänt när man var liten, något man har upplevt, traumatiska händelser, något man skäms över, komplex etc. etc. Man måste prata om det, “visa sig svag”, se bara under #yogareflekteradela vilka fantastiska själar som delar med sig av sin historia och vilken gemenskap det plötsligt blev mellan helt främmande människor.

Det är nog därför som jag gärna skriver och att det har blivit så starkt de sista åren, det är så mycket lättare för mig att uttrycka mig och göra mig förstådd genom skrivandet.

Relationen till mig själv och därmed mina känslor har blivit otroligt mycket bättre de senaste året. Jag är inte rädd för att visa vem jag är eller mina svaga sidor. Jag är inte längre rädd för att gråta eller skratta hejdlöst. Det är den jag är, like it or not ♥

Continue Reading

Vad släpper du taget om för att känna dig levande?

Dag fyra i Josefines #yogareflekteradela. Dagens reflektion:  Vad släpper du taget om för att känna dig levande?

Det jag insåg för något år sedan är att det är jag som har ansvar över mitt liv. Mina tankar, hur jag uppfattar saker, hur jag uppfattar att andra människor är mot mig, hur jag är mot andra. Jag insåg att när jag inte orkar mer så är det jag som måste våga säga nej, utan att det gör något. Jag kan inte ansvara för andras känslor och jag måste ta hand om mina egna.

Jag har känt mig väldigt egoistisk i många lägen, när jag har sagt nej för att jag faktiskt inte har lust eller för att jag helt enkelt är trött och inte orkar. Man måste ställa sig frågan för vem sin skull gör jag det? Jag har insett att man kan inte pleasa alla, jag behöver inte alltid förklara mig, men om jag får frågan om mitt val så måste jag också kunna stå för det och ge ett ärligt svar.

Det här året har varit så sjukt befriande på så många sätt, just för att jag har börjat lyssna inåt och insett att livet ska inte vara ok, det ska vara jävligt bra, så klart finns det undantag med sorg och smärta, men rent generellt, när jag insåg hur viktig jag är i mitt liv så har jag också tagit mig igenom trista och jobbiga stunder på ett helt annat sätt.

Jag har jobbat med att släppa på kraven, det där med att man ska vara “flinkpike” som vi säger på norska. Att man försöker vara alla till lags, vara en bra mamma, en bra flickvän, dotter, kompis, kollega, ha ett städat hem, träna osv. osv. När jag har släppt på det som jag tror förväntas av mig, har livet också blivit så väldigt mycket lättare och roligare, inte minst.

Jag har slutat att ha dåligt samvete över allt jag inte får gjort, jag är inte mer än människa och jag kan inte räcka till över allt. Jag har slutat att ha dåligt samvete över val jag tar.
Mår jag bra av yoga så kan jag ta mig tid till att gå på yoga en hel helg. Jag åker iväg till mina kompisar och bara är eller dansar hela natten. Jag träffar nya människor. Jag är med min familj för att jag behöver dem och dem behöver mig.

När jag gör något som gör mig lycklig, som får mig att må bra, som gör att jag känner mig levande, så finns det heller ingen grund till att ha dåligt samvete. Det är bara jag och ingen annan som skapar det dåliga samvetet.

Jag fortsätter att släppa taget, viftar bort det dåliga samvetet och på alla krav som jag ställer mig själv ❤️


Continue Reading

När känner du dig levande?

Dag 3 av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga som jag skulle reflektera över var: När känner du dig levande?

Som jag skrev i tisdags, det ligger så himla mycket i en sån här fråga, det är på så många plan i livet som gör att jag känner mig levande. Som jag la upp på min Instagram“dance like no one is watching”. Dans och musik har varit med mig hela livet, det att få uttrycka genom dansen eller bara vara i den, oavsett om det är hemma i köket eller om det är på fest. Eller allt det musik kan göra med en, ren lycka som kan få fram så mycket känslor och minnen. Jag känner mig levande i stunder som jag är med vänner och familj, eller när jag ser världen i från mina barns ögon.

Jag känner mig levande i möten med människor. Konversationer, att prata, disskutera, lyssna, finnas för varandra. Att få prata med människor i min närhet men också helt främmande personer. Att få se och bli sett. När jag menar konversationer så är det inte dem gångerna jag pratar om väder och vind eller hur är läget?. Jag menar de gångerna jag får möjlighet att komma in i djupa disskutioner, när jag får lära känna personen bakom fasaden. När jag får veta hur hens barndom har varit, vad som gör personen lycklig, vad som gör att hen ibland vaknar upp och helst vill ligga kvar i sängen. Om livet helt enkelt. Jag känner mig levande när jag blir sett, när jag får öppna upp mig om det som finns i mitt liv, det som rör sig inne i mitt huvud.

När jag är i nuet. Det är väl det allt handlar om. Att vara närvarande i stunden och ta in det runt sig. Det är då jag känner att jag lever ♥

Bild av: Elisabeth Fosse / Northern bohemian.

Det här var en helt fantastisk stund som verkligen fick mig att känna att jag lever. Min första meditation tillsammans med så många andra, med otroligt duktiga Daniel Gjerde som vägledde oss. Detta var på Movement Arts Festival i Oslo för två veckor sedan. En helg som gav mig så mycket intryck och så mycket glädje ♥ Jag kände att jag levde.

Continue Reading

Vad har du för relation till din kropp?

Dag två med Josefines #yogareflekteradela challenge och dagens fråga är: Vad har du för relation till din kropp?

vad har jag för relation till min kropp? Det här var en så otroligt stor fråga som verkligen fick mig att se hur långt jag egentligen har kommit bara under det senaste året.

Från den dagen vi föds blir vi omedvetet matade med tankar och meningar om hur vi borde vara, hur vi ska uppföra oss, hur vi borde klä oss, vilken religion vi tillhör, vi ska inte vara för tjocka, vi ska inte vara för smala. Vi borde ha en plan för våra liv, att vi studerar något som ger oss en trygg framtid. Vi borde bygga hus, vi borde gifta oss och vi borde skaffa barn. Vi förväntas att vara “normala” som alla andra, man ska inte sticka ut, inte vara för mycket, utan vi ska passa in i den samma boxen allihop. Men vad är allt detta egentligen? Vad gör det med oss?

Tack vare att jag för några år sedan började med yoga och meditation och att jag började läsa böcker och reflektera över livet så har jag insett så himla mycket om mig själv och allt runt mig. Det viktigaste av allt är att jag har insett att jag är inte mina tankar. Jag jobbar hela tiden med den där rösten som först alltid ska döma, den som säger kan jag ha på mig det här, jag borde kanske inte sagt det, det här klarar jag inte, jag borde inte ha skrivit det där osv. osv. osv. Den där rösten är ett gammal mönster som sitter så djupt men som jag i det sista året har uppmärksammat och när den kommer så viftar jag väldigt fort bort den igen. Jag borde inte ha skickat det sms:et viftas fort bort och får ett svar som Varför borde jag inte? Det var ju precis det här jag kände, det där sms:et skulle jag absolut skicka. Eller Jag kan inte ha på mig det här för att . . Det kan jag väl visst om jag känner mig bra i det här så spelar det ingen roll vad någon annan tycker eller tänker. Och så är det lov att göra misstag, lära och göra om, göra rätt. Men, ja jag är inte mina tankar och alla har sin sanning.

Jag har också sedan förra året lärt mig att lyssna på min kropp, på signalerna den skickar ut. Det gör ibland ont att tänka på hur lite medveten jag har varit om min kropp tidigare, vilka funktioner den har, vilka signaler den sänder ut när jag inte mår bra. Men det är också det som är livet tror jag på något sätt, att vi oftast lär oss den hårda vägen, om vi klarar att lyssna inåt. Jag har tillexempel under 12 år haft perioder med fruktansvärd huvudvärk, ont i nacken, ryggen, halva min kropp, hela vänster sida. Jag har också under de 12 åren trott att “det är så det ska vara”, jag fick ju trots allt utskrivet migränmedicin av läkarna, så vad annat skulle jag tro? Fram tills jag, nu i vinter, lyssnade på den där lilla rösten i mig som sa, du har slutat att andas. Jag slutade andas för 12 år sedan efter en episod med en stormförälskelse som slutade med att jag efter en helg bara var utbytt. Jag var så osäker, så otroligt kär och så jävla dumpad. Och jag fick så fruktansvärt ont och det där satt liksom i. Inte det att jag saknat honom men mönstret, osäkerheten, stress och att vara någon man inte är. Som tur var så hittade jag en fantastisk människa som lärde mig att andas igen och 12 år med smärta är ett minne blott, alla de där onda känslorna är bearbetade, tack vare att jag lyssnade på vad min kropp sa till mig. Det är inte normalt med smärta, eksem, akne eller vad det nu än är kroppen visar för symptom, det är kroppens sätt att berätta att hej, ta hand om mig, jag mår inte helt bra.

Det finns så otroligt mycket jag hade kunnat skriva om, för frågan är så stor. Men i det stora hela så borde man sluta leta, för svaret finns inom dig om du bara orkar lyssna på dig själv.

Men det tar tid att bli kompis med sig själv, det är ett långt och hårt jobb, massa skit som ska komma upp till ytan och bearbetas, men det är också det bästa jag har gjort. Att sätta mig först, lyssna på vad mitt hjärta säger, vad den där lilla rösten i mig försöker att berätta. Att bli min bästa vän och våga lita på mig själv.

Continue Reading

How does your body feel right now?

Josefines Yoga (klick on the link to read more about the challenge) did start an 14 days challenge today:  “Yoga, reflection & share”. So the challenge involves 3 step. First yoga, then the reflection about todays question and the last part for me is to share. Share my thoughts “to the world” about the daily question. This challenge fit me like the hand in the glove right now as I have started my writing again. Because this is exactly what we need to do, we need to open up, share our thoughts, dare to ask for help and support each other. I am so so grateful for this challenge and I am really looking forward to it.

So this is day one of the challenge, and todays question which I would answer: How does your body feel right now? 

It was my first time doing 15 minutes with shaking ever, I haven’t actually heard about it before, but it was such a release to turn the music on, close my eyes and just shake it off, 15 minutes went by really fast. Some months ago I would have felt so stupid standing there like a maniac shaking, but I don’t have any problems to do that kind of things anymore. The thing is, since I have started this journey to get to know myself I have also developed an I don’t care I just do whatever comes trough my mind – kind of attitude. Now afterwards I am feeling like it is tingling in my whole body, so much is going on inside of me. Relieved is the right word I guess. Before the shake I didn’t feel anything special but I guess if I where being sad or angry shaking would be the perfect ting to do to get rid off that bad energy. It was such a cool way to check in to my body and I am feeling good today. No pain, no bad energies, just one happy body feeling a little bit happier after 15 minutes of shaking 🙂

If you want to join me, or us in this challenge, click on the link below and get started, you have nothing to loose 🙂

#yogareflekteradela

Continue Reading