#yogareflekterdela

Jag känner att jag vill knyta ihop den här säcken innan jag helt kan säga hej då till den här utmaningen.

Jag la ut mitt allra första blogginlägg en dag innan jag såg utmaningen, två dagar innan själva utmaningen började. Det blev en sån skön start för mig att jag inte behövde välja själv vad jag skulle skriva om även om jag har känt så länge för att starta att blogga igen. Men det är skrämmande, för det jag önskar är att vara mer öppen om vem jag är, vad som rör sig i mitt huvud. Och det är riktig jobbigt när andra redan har en bild av mig, kanske någon dem mötte för 10-20 år sedan, kanske bara för något år sedan, eller i förra veckan. Det handlar inte om att jag känner mig missförstådd på något sätt, men att jag har saknat öppenheten.

Jag saknar att vi aldrig vågar berätta att vi har det helt åt helvete jobbigt i livet just nu. Eller att vi vågar vara stolta över att vi har det helt jävla amazing. Att det ofta bara är mitt i mellan. “Jo men jag mår bra, hur är det med dig då? Jo men semestern har varit bra, hur var din? Det går bra på jobbet, hur går det för dig?” Förstår ni vart jag vill komma? Jag har kommit dit jag är idag, att jag vill öppna upp mig och visa vad som är bak fasaden, för att jag själv saknar det. Och i och med den lilla plattformen jag har på Instagram, Begin.Within, så ser jag att det behövs. Jag får nästan dagligen, “tack för att du delar”, “du är den enda som kan förstå mig”, “tack för din ärlighet”, “dina ord träffar mig rakt i hjärtat”. Det handlar inte om att jag tror att jag har blivit någon slags smart-ass guru. Snarare tvärtom. Jag är en människa, precis som alla andra.

När jag fick ett missfall för sex år sedan så visste jag knappt att det kunde hända, speciellt inte om man redan hade fått ett fullt friskt barn tidigare, jag hade nästan aldrig hört om det. Men för att jag inte orkade vara tyst om det längre så kändes det som att det hade hänt varenda en, vi vågade prata om det som var jobbigt.

Vi är så klart alla olika. Alla har inte behovet att prata. Men jag tror att vi hade kunnat slippa många sjukskrivningar och depressioner om vi bara vågade öppna upp oss och prata med dem runt oss och inte bara vår psykolog, om vi ens kommer dit. Och det har verkligen den här #yogareflekteradela-resan fått mig att inse. För det gör en väldig skillnad med psyket när man vågar ta det steget och prata.

Vi har varit en otrolig liten klick under #yogareflekteradela-taggen som varenda dag har delat med oss om vår personliga resa. Det är så fascinerade att läsa om hur olika våra resor är, en “enkel” fråga har fått över 200-250 olika svar, varenda dag. Alla är vi på olika platser i livet med helt olika utgångspunkter. Några har börjat sin resa för länge sedan, för andra har detta varit starten, någon är mitt i mellan. Men vi förstår varandra ändå, vi peppar varandra, lyssnar och bara finns.

Jag vill liksom inte att det ska vara över.

Det började med en vinst, vinnaren får en Yogaresa med Yogiakademin till Biarritz, jag ska vara ärlig, det var det som lockade mig att göra det här. Men så kom första reflektionen Hur känns din kropp just nu. BAM! Även om jag har jobbat med mig själv en stund så är det här inte frågor jag har tänkt över alls. När man väl tar sig tid till att, i lugn och ro, känna efter, hur känns det egentligen? Jo men det känns väl bra, som vanligt . . Eller? Borde jag känna något? Gör jag det? Eller är kroppen helt okej idag? Det har dykt upp så mycket tankar och känslor under varenda reflektion. Varenda dag har varit som en kalldusch, jäkligt jobbigt när man är i det, men otroligt skönt efteråt. Man känner sig vaken och levande. Det där förstapriset glömdes bort redan efter första dagen. Och det är inte priset som är det viktiga längre.

Det fina är nu, nu när jag läser igenom mina egna 14 texter, att jag har vågat dela och vara öppen, jag är så otroligt stolt över mig själv! Inte minst alla vackra själar som har kommit in i mitt liv tack vare en yoga-utmaning, det hade jag aldrig trott!

Från djupet av mitt hjärta, tack Josefine för att du är den du är. Att du vågar visa vem du är och din resa, att du peppar dem runt dig att börja eller fortsätta på sin. Tack till alla kämpar som har vågat hoppa på den här utmaningen och framförallt vågat dela den. Jag vet hur jobbigt det har varit och varenda en av er är hjältar i mina ögon. Tack till alla fina människor som har kommit in här, som har hejat och peppat på Instagram, det är ni som gör att jag vet att jag är på rätt väg och att jag vill fortsätta. Och tack till mig själv, som vågade hoppa på tåget, ge lite fan och lära känna mig själv ännu mer. 

ThankyouThankyouThankyou ♥

Continue Reading

Hur kan jag fortsätta ge mig själv tid för yoga och reflektion?

Dag 14, sista dagen i Josefines #yogareflekteradela challenge. Hur kan jag fortsätta ge mig själv tid för yoga och reflektion? 

Jag tror faktiskt inte att det blir så svårt att fortsätta ge mig själv den här tiden, jag har varit på väg en stund innan denna utmaningen började, men den har också gett mig massa insikt om hur viktigt det är för mig.

I morse så tänkte jag, “åh jag orkar inte byta om för att göra yoga”. Men det är i precis de stunderna som jag har lärt mig att det är då jag behöver det som mest. När jag är trött mentalt så finns det inget bättre. Det är inget måste att jag ska göra yoga, igår blev det ingenting och det var inte mer med det, men idag behövde jag det efter en lite tröttsam gårdag och min energi var tillbaka efter att bara ge mig 30 minuter på yogamattan.

Det är i precis de stunderna när vi tänker “jag har inte tid” eller “jag orkar inte” som kroppen faktiskt behöver den stunden för sig själv. För att ladda upp. Lite som jag har sett nån bild på Instagram “What if we recharge ourself as often as we did our phones”. Med den stressen vi har i våra liv med att vi ska kunna allt, göra allt och hinna allt så måste vi ta oss tiden till vad det egentligen är som ger oss energi och vad som tappar oss för energi. Ibland måste man såklart göra tråkiga saker, that’s life, men vi måste ta oss tid till att prioritera oss själva.

Jag avslutar 14 dagars reflektion med att säga: ge dig själv tiden ♥


Continue Reading

Hur ser ditt drömliv ut om 10 år?

Dag 13 i Josefines #yogareflekteradela. Hur ser ditt drömliv ut om 10 år?

Det är så konstigt att tänka på att om tio år är jag inte ens 40 år, vår äldsta är 18 och vår minsta är 14,5 år. Jag blir nästan lite svettig. Inte för att jag närmar mig 40 men för att vi har så stora barn då, det är ju helt galet. Tänk, då har jag glömt alla de där små sakerna som jag tjatade om senast idag, gå ner och borsta tänderna, torka upp efter dig, hoppa inte i soffan, putta inte ner din syster från vinden, skrik inte . . Då har vi helt andra saker att tjata om. Små barn små problem, stora barn stora problem I guess.

E börjar sitt sista år på gymnasiet och V ska börja i nionde klass.

Jag önskar att vi har möjligheten till att resa så fort vi får chansen. Att jag och J, tillsammans med barnen får upptäcka alla världens  hörn. Att vi får uppleva olika kulturer och se att inte alla lever under de samma privilegierna som oss. Njuta av att bara ligga på stranden. Snorkla i något hav. Dra på yogaretreat i Indien. Besöka fattiga byar. Smaka på alla världens konstiga maträtter. Ge till dem som behöver.

Jag önskar att jag har tiden till att ge mer av mig själv till andra. Om det blir genom yoga, meditation eller coachning vill tiden utvisa. Men det är det jag älskar med jobbet jag har i dag, mötet med människor.

Jag önskar att min lilla plattform Begin.within har vuxit. Att jag på något sätt fortsätter med mitt skrivande. Att jag kan sitta och tänka tillbaka tio år när allt startade och bli varm inombords, att resan har fortsatt. Att jag med hjälp utav Begin.within har något ännu större, min egna lilla tribe.

Det är skrämmande men samtidigt så jäkla befriande att få drömma på det här sättet. Att jag vågar drömma utan att tänka, “nej det där kan jag inte”. Det finns ingen limit. Det jag sänder ut, är det jag får tillbaka ♥


 

Continue Reading

Om du hade ett år kvar att leva, hur skulle du leva ditt liv?

Dag 12 av Josefines #yogareflekteradela. Om du hade ett år kvar att leva, hur skulle du leva ditt liv?

Det är så tunga frågor! My god! Men som jag har skrivit om innan, jäklar vad skönt det är att gräva i saker som är jobbiga.

Hade jag varit helt ekonomiskt oberoende under det året så hade jag absolut rest, rest runt till alla världens hörn med både familj och vänner. Framförallt Indien, det är något i mig som så gärna vill dit. Jag hade rest för att få uppleva andra kulturer, möta människor och fått uppleva världen med dem jag tycker om.

Men om det var med dem förutsättningarna som jag har nu så tror jag helt enkelt att jag hade levt så som jag gör nu. Det är så spännande att vara på den personliga resan som jag är på. Jag hade absolut gett allt under det året vad det gäller att få tid med familj och vänner. Men jag har ett jobb som jag älskar att gå till, som ger mig så otroligt mycket varje dag, hade det varit för några år sedan så hade jag nog inte svarat det samma. Men jag är så nöjd med det jag har just nu. Kanske att jag inte känner det samma om ett år men nu är mitt liv jäkligt bra. Jag har hittat en fin balans mellan mig och allt som snurrar runt mig. Jag älskar att läsa och lära, jag har slutat att vara rädd för att ta kontakt med nya människor vilket har gett mig ett enormt utbyte bara de sista månaderna.

Det är ju egentligen omöjligt att svara på en sån här fråga. Jag kanske hade fått dödsångest delux, det kommer automatisk när man får barn, men att veta att man bara har ett år kvar kan göra att man vänder helt på livet eller så hamnar man bara i ett tomrum. Jag hoppas att jag hade kunnat njuta det året, att jag hade sett att jag har fått ett år extra i livet i stället för att tänka att jag bara har ett år kvar. Lite som ett halvt vinglas, är det halvtomt eller halvfullt? Jag tror att man tar allt väldigt mycket lättare, små oväsentliga saker, som ett bråk, får ingen betydelse, medan man kanske sätter pris på, och ser, helt vardagliga saker med andra ögon. Jag tror att man hamnar mer i nuet vad det gäller allt. Bara det att njuta en måltid, se färger och känna på konsistens och alla smaker.

Det är så viktigt att reflektera över så tunga frågor, även om jag inte upplever det nu, så är det många som idag har fått besked om att dem bara har x-antal månader kvar att leva. Vad gör man så? ♥

Jag tror att bara det att få hoppa på cykeln upplevs med helt andra sinnen än vad det gör för mig idag. Att få känna på vinden och farten ♥

Continue Reading

Vad är du tacksam över i ditt liv?

Dag 11 i Josefines #yogareflekteradela utmaning. Vad är du tacksam över i ditt liv?

Jag har i några veckor nu, startat varenda morgon med att göra 30 minuters yoga. Det är en fantastisk liten stund som jag har för mig själv som ger mig så mycket. Det väcker hela min kropp, både psykiskt och fysiskt. Jag får starta i lugn och ro vilket gör att jag (ihop med J) kan hantera två trötta små troll väldigt mycket bättre än förut, min egen trötthet går inte ut över alla andra längre.

Jag avslutar alltid med att blunda, sittandes med benen i kors, i sukhasana, padmasana eller siddhasana, med händerna över hjärtat och tackar för allt fint som jag har i mitt liv och som kommer in i mitt liv. Jag tackar för min familj, för vänner, specifika händelser, nya människor som har kommit in i mitt liv och jag tänker lite extra på dem som behöver det.

Jag är tacksam över att jag har öppnat mina ögon och ser allt fint som kommer till mig. Att jag vågar känna på känslor som är jobbiga, att jag vågar visa när jag är lycklig, att jag vågar visa mina sorger och smärta, att jag vågar ta emot från andra. Jag är tacksam över perioder i mitt liv som har gjort att jag bara har sett svart, när jag har legat på backen och kippat efter andan. Det är de jävligaste stunderna som har stärkt mig. Att visa tacksamhet är nog det lättaste, och viktigaste vi kan göra mot varandra ♥

Continue Reading

Hur uttrycker du din sanning till andra?

Dag 10 av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Otroligt hur fort dessa tio dagarna har gått, men vilket jobb det har varit, med mig själv alltså. Dagen reflektion Hur uttrycker du din sanning till andra?

Jag är våg, väldigt mycket våg också. Vågen söker harmoni och balans och är ofta obeslutsam. Balans och obeslutsam, tjena vilken härlig kombo!

 Jag har alltid velat att alla ska ha det bra vilket en del gånger har resulterat i missförståelser. Jag menar väl åt alla men det kan slå fel, att jag uppfattas som att jag vänder kappan efter vinden i stället. Jag har först lyssnat på någons historia och hållit med, sedan lyssnat från den andra sidan av historien och hållit med där också. Inget ont menat, men jag har nog bara sett bådas sidor, vilket kanske kan uppfattas som falskt? Jag vet inte, men jag tror ni fattar.

Jag har också alltid varit väldigt obeslutsam, alltid haft svårt för att välja. När någon bad mig köpa godis tillexempel, så blev det kaos i mitt huvud. Jag köpte upp hela godisaffären i stället. Det har väl att göra med att jag vill inte göra fel och jag vill inte göra någon besviken.

Jag har lärt mig att släppa det. Jag köper gärna godis, har jag köpt helt fel så är det liksom kastet personen i fråga får ta. Hen hade kunnat köpa det själv men tog valet att jag skulle göra det. Jag har släppt kraven på att jag alltid måste göra alla till lags. Det samma gäller det med att jag aldrig har velat såra någon och kanske hellre sagt saker för att trösta i stället för att faktiskt vara helt ärlig. Nu kan jag säga vad jag tycker och tänker utan att behöva känna att jag kan inte säga det här, hen kan bli sårad. Det är inte mitt ansvar att ta hand om andras känslor. Frågar man mig om något så får man också ett ärligt svar tillbaka, kanske att det inte alltid är så genomtänkt, men det är ju bara att bolla vidare. Det är så viktigt att få höra sanningen, även om inte alla är klara för att höra den. Men att få höra sanningen väcker något i oss. Att vi inser att det här är inte okej, eller detta måste jag jobba med med mig själv. Sedan behöver man inte alltid hålla med. Men har man ställt en fråga så måste man också tåla att höra svaret.

I sommar tog jag ett mega-uppgör med mig själv. Jag insåg att jag inte levde efter min egen sanning och jag ville inte bara ha det okej. Jag vill att mitt liv ska vara jävligt bra. Med sina ups and downs så klart. Men jag vill leva. Det gjorde ont och jag kände mig nästan iskall, men samtidigt så visste jag att det här var det enda rätta att göra mot mig själv om jag ska må bra. Och det har också gjort livet väldigt mycket bättre på så många plan.

Jag lyssnar på den rösten som kommer först om jag står inför ett val och jag håller inte på att vela fram och tillbaka, “om jag gör si, eller om jag gör så”.  Jag har blivit ärligare mot mig själv och på så sätt också blivit ärligare mot dem runt mig. ♥

 

 

Continue Reading

Hur ger du dig själv kärlek?

Dag nio av Josefines #yogareflekteradela. Hur ger du dig själv kärlek?

Jag måste säga att som mamma till två tjejer på åtta och fyra och ett halvt år så tycker jag är det väldigt lätt att glömma bort mig själv. När jag inte prioriterar mig själv och när jag inte fyller upp min egen kopp med saker jag tycker om och mår bra av, så har jag också svårt att fylla upp “love tanken” mellan mig och J. Jag blir också en trött och grining mamma. Det blir helt enkelt en väldigt ond cirkel.

Det kommer perioder när jag tappar bort mig själv, när det känns som att det enda jag gör är att laga matpakker, laga mat, köra till olika aktiviteter, ha ett hus fullt med barn, hjälpa till med läxor, klä av, klä på, trösta, peppa, steka pannkakor till turer aaaand the list can be long . . Men det är den vägen jag har valt och livet med barn är hektiskt och samtidigt helt underbart. Något annat får man inte tro.

Jag har på senare lärt mig att prioritera mig själv, att hitta balansen mellan att vara Malin, mamma, flickvän, dotter, kollega, syster & vän.

Jag har stunder där jag knappt hänger med själv. Och jag har stunder där jag prioriterar att bara vara. Jag åker iväg för mig själv om det bara är för några timmar. Jag tar bussen till mina barndomskompisar och bara hänger en hel helg. Jag går på yoga en gång i veckan. Jag träffar min “mammagrupp” och bara pratar om stort och smått. Jag har hittat lyckan av att åka på intensiva yoga-helger. Jag fixar barnvakt bara för att få gå ut och äta och njuta sällskapet tillsammans med J. Jag sätter mig ner och läser en bok.

Jag har insett att om jag ska vara lycklig och må bra så måste jag ge mig själv den tiden. Annars kollapsar jag tillslut. Och det är verkligen en av de bästa insikterna och prioriteringarna jag har gjort.

Det jag ser nu, medans jag läser igenom det jag har skrivit, är att jag har slutat ge mig själv dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte är bra nog för alla andra, dåligt samvete för att inte räcka till. Jag ger mig själv den tiden, min egentid, kärlek, för att fylla upp min kopp och kunna ge vidare till dem runt mig ❤️

Photography by Elisabeth Fosse / Northern bohemian 

Jag gav mig två dagar på Movement arts festival i Oslo. Jag hade först “inte tid”, det var både födelsedagsfirande, besök och ett dåligt samvete av att vara borta i två dagar ifrån familj. Men så lyssnade jag på vad jag ville och jag fick två dagar som gav mig så otroligt  mycket ❤️

Continue Reading

Hur dömer du dig själv?

Dag sju av fjorton, jag, eller vi, har kommit till hälften och det har rört runt och väckt så mycket inom mig på bara några dagar. Dag sju av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga att reflektera över var: Hur dömer du dig själv?

Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att vara snällare mot mig själv genom den här inre resan jag har haft under några år. Allt tar tid men det viktigaste är att man inser sitt eget värde och lever det liv man själv önskar.

Jag tror igen att detta handlar om hur vi är formade. Vi lever i en värd där vi är väldigt dömande och avundsjuka på det vi själva inte har. Som vi kanske önskar att vi hade, men som kanske i slutändan inte är så viktigt ändå. Men man ser inte det förens man är där och jagar något nytt. Jag har dömt min kropp, jag har dömt mig för hur jag är, att jag inte är rik nog, jag kan inte gå ut utan smink, att jag borde gjort både ditten och datten bättre, rest mer, gjort mer, osv. osv. osv, the list can be long . .

Jag drömde länge om att få större bröst. Skulle jag bara få större bröst så hade jag blivit lyckligare. Men hade jag det? Jag kommer aldrig till 100% få veta men jag kan med säkerhet säga att hade jag gjort den bröstoperationen så hade jag varit lycklig i stunden men sedan jagat efter nästa lycka. Allt det där handlade om att jag trodde att jag inte var god nog.

När man har gått runt under många år och tryckt ner sig själv så är det svårt att inse att man håller på, det är ett dåligt invant mönster. Men det jag har sagt till mig själv skulle jag aldrig säga till någon annan, så varför är det mer rätt att trycka ner mig själv?

Men jag känner att jag har kommit så pass långt i min egen resa att jag reagerar varenda gång jag säger eller tänker något dömande eller nedlåtande till mig själv. Lite som jag skrev om i dag två i denna challenge, jag är inte mina tankar. 

Se vart jag är, jag är 28 år, snart 29. Jag har ett hus i på landet i skogen, jag har två barn ihop med den jag älskar, vi har en otrolig liten katt. Min bror och hans fru är mina närmaste grannar. Jag har ett jobb som jag älskar med en chef som de flesta bara kan drömma om. Mina vänner är dem finaste man kan ha, alla på sitt egna lilla vis, dem är alltid där för mig även om det är många mil i mellan många av oss och jag finns alltid där för dem. Jag har en mamma och pappa som ställer upp för mig som inga andra gör. Kan man vara rikare i livet?

Jag dömer inte mig själv och andra längre. Dyker negativa tankar upp så reflekterar jag mer än gärna över varför jag tänker, känner och säger som jag gör. Jag jobbar med varför andra triggar igång saker i mig. Jag vet ingenting om andras inre resor, vart dem kommer ifrån, vart dem är idag och vart dem är på väg. Vem är jag att döma? ♥

Tänk om man idag hade kunnat säga till den här tjejen i 2007 att du är så jävla bra som du är. Skit i vad alla andra tycker och tänker om dig. Kör på. Lev!

Continue Reading

Hur möter du dig själv i tystnad?

Dag sex av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga att reflektera över: Hur möter du dig själv i tystnad?

Den här var inte så svår idag. Sedan vi flyttade ut på landet för åtta månader sedan insåg jag hur lite jag är med mig själv och alltid har varit. Jag har konstant ljud runt mig (förutom när jag sover). Sedan jag var liten har jag alltid haft musik på, jag har gjort läxor med musik eller tv’n har stått på i bakgrunden men då var det mitt sätt att slappna av tror jag, stänga av runt mig. Nu med två barn i huset så blir det automatiskt mycket liv runt mig men det är också alltid ljud på jobbet. Allt ifrån maskiner/apparater vi använder, musik, patienter, och så ligger kliniken mitt i Oslo vilket betyder en massa ljud utanför från bilar som tutar, lastbilar, bussar, ambulanser, brandbilar, polisbilar, trikken (spårvagn), gatumusikanter. När jag sitter på tåget till och från jobbet är det ljud, väl hemma så är det nästan alltid musik här, från morgon till kväll då vi är väldigt glada i det allihop. Tv’n är på med vad det nu än är. Inte minst går jag inte utanför dörren utan mina hörlurar som antingen spelar musik eller så är det någon podcast som är på. Jag kom med andra ord fram till att jag stänger mig själv och mina egna tankar ute, konstant, eftersom att jag aldrig låter mig själv vara i tystnad.

Det var en morgon när vi hade flyttat hit som jag gick ner till tåget, det var snö och iskallt men en otroligt fin dag med sol, så där krispigt. Jag gick utan mina hörlurar för första gången sedan jag vet inte när, eftersom att vår katt hade bitit av ledningen. Och det var då jag insåg det, jag hörde hur mina fotsteg knastrade mot snön, min jacka som rispade när jag rörde mina armar fram och tillbaka. Det var så tyst runt mig att jag hörde precis allt. Jag kom ihåg att jag fick en sån där panik-känsla, lite irriterad över min jacka som lät och mina skor som knastrade. Tystnaden. Jag insåg hur lite jag är i den, bara är i det stilla.

Sedan dess så har jag så klart fortfarande mycket ljud runt mig, det är liksom oundvikligt. Men jag sätter gärna in mina hörlurar i öronen, utan något som helst ljud. Jag stänger alla ljud ute och har det tyst och lugnt i min egen lilla bubbla. Och det är så jäkla viktigt, att stänga av. Speciellt när vi har så mycket som distraherar oss i och med våra telefoner som har blivit den stor del av våra liv.

Jag möter mig själv i tystnad och njuter de stunderna. Att få vara i mina egna tankar, drömma, leva. Det kan vara medan jag sitter på tåget, när jag mediterar, eller kryper upp i soffan med en fin bok. Stunder med mig själv är något av de finaste jag har ♥

Continue Reading

Vad har du för relation till dina känslor?

Dag fem av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga är: Vad har du för relation till dina känslor?

Varenda gång när jag ska börja skriva så står det still, igen, det är så jäkla tunga frågor. Jag tänker att det här blir inte så svårt men så kommer det upp så himla mycket, att jag vet liksom inte vart jag ska börja i stället. Men det är ju vad denna challengen handlar om, att inte bara se över frågan men att verkligen reflektera och känna in vad som händer inom mig när jag ska svara.

Helt sedan jag var liten så har jag hållit mycket inom mig. Det är absolut inte det att jag har haft en jobbig uppväxt, snarare tvärt om. Men ni vet om man har blivit ledsen på en kompis, en pojkvän som har gjort slut, något bråk. Jag har velat prata men liksom inte kunnat och i stället gått runt med ont i hjärtat och tänkt att jag klarar att lösa det själv. Och det har varit med mig helt fram till några år sedan.

Jag vet inte vart det kommer ifrån men jag tror att det har lite med hur samhället är uppbyggt, jag ser det själv i hur jag är med mina barn. Det kan fort bli jobbigt när något av våra barn blir arg eller ledsen, vi har svårt att hantera våra egna känslor och då är det ännu jobbigare att hantera andras. Om jag är glad så ska banne mig inte någon komma här och förstöra det 😉 Men jag jobbar stenhårt med mig själv med just det, att låta mina barn vara arga när dem är det. Men det är svårt, jätte svårt, för vi alla är så olika. Men jag tänker att om jag inte låter dem vara arga, ledsna, hysteriska eller vad det nu än är dem känner, så kommer dem också gå runt med känslan att “man får inte lov att känna så, det är fel att visa sina känslor” och det är verkligen det sista jag vill att mina barn ska känna.

När man växer upp i en omgivning där man inte visar några känslor så tror man att det är så det är. Att alla andra har det bra, för vi pratar ju inte om jobbiga saker. Jag har varit väldigt mycket “flink piké”, det där med att jag ska vara stark, jag ville inte visa att jag inte mådde bra, när ingen annan gjorde det så trodde jag att deras liv var tipptopp och jag ville visa det samma.

Men jag har genom erfarenhet, på gott och ont, lärt mig att när jag öppnar mig, berättar hur jag mår och vad jag tänker på, så blir allt så väldigt mycket lättare. För jag får mycket klokare svar av vänner och familj än när jag går runt i mina egna tankar och bara ältar utan att hitta en lösning. Jag har lärt mig att jag måste prata och våga vara öppen, det är när vi inte pratar som ångest och depression kommer krypandes.

Oavsett om det är saker som har hänt när man var liten, något man har upplevt, traumatiska händelser, något man skäms över, komplex etc. etc. Man måste prata om det, “visa sig svag”, se bara under #yogareflekteradela vilka fantastiska själar som delar med sig av sin historia och vilken gemenskap det plötsligt blev mellan helt främmande människor.

Det är nog därför som jag gärna skriver och att det har blivit så starkt de sista åren, det är så mycket lättare för mig att uttrycka mig och göra mig förstådd genom skrivandet.

Relationen till mig själv och därmed mina känslor har blivit otroligt mycket bättre de senaste året. Jag är inte rädd för att visa vem jag är eller mina svaga sidor. Jag är inte längre rädd för att gråta eller skratta hejdlöst. Det är den jag är, like it or not ♥

Continue Reading

Vad släpper du taget om för att känna dig levande?

Dag fyra i Josefines #yogareflekteradela. Dagens reflektion:  Vad släpper du taget om för att känna dig levande?

Det jag insåg för något år sedan är att det är jag som har ansvar över mitt liv. Mina tankar, hur jag uppfattar saker, hur jag uppfattar att andra människor är mot mig, hur jag är mot andra. Jag insåg att när jag inte orkar mer så är det jag som måste våga säga nej, utan att det gör något. Jag kan inte ansvara för andras känslor och jag måste ta hand om mina egna.

Jag har känt mig väldigt egoistisk i många lägen, när jag har sagt nej för att jag faktiskt inte har lust eller för att jag helt enkelt är trött och inte orkar. Man måste ställa sig frågan för vem sin skull gör jag det? Jag har insett att man kan inte pleasa alla, jag behöver inte alltid förklara mig, men om jag får frågan om mitt val så måste jag också kunna stå för det och ge ett ärligt svar.

Det här året har varit så sjukt befriande på så många sätt, just för att jag har börjat lyssna inåt och insett att livet ska inte vara ok, det ska vara jävligt bra, så klart finns det undantag med sorg och smärta, men rent generellt, när jag insåg hur viktig jag är i mitt liv så har jag också tagit mig igenom trista och jobbiga stunder på ett helt annat sätt.

Jag har jobbat med att släppa på kraven, det där med att man ska vara “flinkpike” som vi säger på norska. Att man försöker vara alla till lags, vara en bra mamma, en bra flickvän, dotter, kompis, kollega, ha ett städat hem, träna osv. osv. När jag har släppt på det som jag tror förväntas av mig, har livet också blivit så väldigt mycket lättare och roligare, inte minst.

Jag har slutat att ha dåligt samvete över allt jag inte får gjort, jag är inte mer än människa och jag kan inte räcka till över allt. Jag har slutat att ha dåligt samvete över val jag tar.
Mår jag bra av yoga så kan jag ta mig tid till att gå på yoga en hel helg. Jag åker iväg till mina kompisar och bara är eller dansar hela natten. Jag träffar nya människor. Jag är med min familj för att jag behöver dem och dem behöver mig.

När jag gör något som gör mig lycklig, som får mig att må bra, som gör att jag känner mig levande, så finns det heller ingen grund till att ha dåligt samvete. Det är bara jag och ingen annan som skapar det dåliga samvetet.

Jag fortsätter att släppa taget, viftar bort det dåliga samvetet och på alla krav som jag ställer mig själv ❤️


Continue Reading

När känner du dig levande?

Dag 3 av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga som jag skulle reflektera över var: När känner du dig levande?

Som jag skrev i tisdags, det ligger så himla mycket i en sån här fråga, det är på så många plan i livet som gör att jag känner mig levande. Som jag la upp på min Instagram“dance like no one is watching”. Dans och musik har varit med mig hela livet, det att få uttrycka genom dansen eller bara vara i den, oavsett om det är hemma i köket eller om det är på fest. Eller allt det musik kan göra med en, ren lycka som kan få fram så mycket känslor och minnen. Jag känner mig levande i stunder som jag är med vänner och familj, eller när jag ser världen i från mina barns ögon.

Jag känner mig levande i möten med människor. Konversationer, att prata, disskutera, lyssna, finnas för varandra. Att få prata med människor i min närhet men också helt främmande personer. Att få se och bli sett. När jag menar konversationer så är det inte dem gångerna jag pratar om väder och vind eller hur är läget?. Jag menar de gångerna jag får möjlighet att komma in i djupa disskutioner, när jag får lära känna personen bakom fasaden. När jag får veta hur hens barndom har varit, vad som gör personen lycklig, vad som gör att hen ibland vaknar upp och helst vill ligga kvar i sängen. Om livet helt enkelt. Jag känner mig levande när jag blir sett, när jag får öppna upp mig om det som finns i mitt liv, det som rör sig inne i mitt huvud.

När jag är i nuet. Det är väl det allt handlar om. Att vara närvarande i stunden och ta in det runt sig. Det är då jag känner att jag lever ♥

Bild av: Elisabeth Fosse / Northern bohemian.

Det här var en helt fantastisk stund som verkligen fick mig att känna att jag lever. Min första meditation tillsammans med så många andra, med otroligt duktiga Daniel Gjerde som vägledde oss. Detta var på Movement Arts Festival i Oslo för två veckor sedan. En helg som gav mig så mycket intryck och så mycket glädje ♥ Jag kände att jag levde.

Continue Reading

How does your body feel right now?

Josefines Yoga (klick on the link to read more about the challenge) did start an 14 days challenge today:  “Yoga, reflection & share”. So the challenge involves 3 step. First yoga, then the reflection about todays question and the last part for me is to share. Share my thoughts “to the world” about the daily question. This challenge fit me like the hand in the glove right now as I have started my writing again. Because this is exactly what we need to do, we need to open up, share our thoughts, dare to ask for help and support each other. I am so so grateful for this challenge and I am really looking forward to it.

So this is day one of the challenge, and todays question which I would answer: How does your body feel right now? 

It was my first time doing 15 minutes with shaking ever, I haven’t actually heard about it before, but it was such a release to turn the music on, close my eyes and just shake it off, 15 minutes went by really fast. Some months ago I would have felt so stupid standing there like a maniac shaking, but I don’t have any problems to do that kind of things anymore. The thing is, since I have started this journey to get to know myself I have also developed an I don’t care I just do whatever comes trough my mind – kind of attitude. Now afterwards I am feeling like it is tingling in my whole body, so much is going on inside of me. Relieved is the right word I guess. Before the shake I didn’t feel anything special but I guess if I where being sad or angry shaking would be the perfect ting to do to get rid off that bad energy. It was such a cool way to check in to my body and I am feeling good today. No pain, no bad energies, just one happy body feeling a little bit happier after 15 minutes of shaking 🙂

If you want to join me, or us in this challenge, click on the link below and get started, you have nothing to loose 🙂

#yogareflekteradela

Continue Reading