Hur ger du dig själv kärlek?

Dag nio av Josefines #yogareflekteradela. Hur ger du dig själv kärlek?

Jag måste säga att som mamma till två tjejer på åtta och fyra och ett halvt år så tycker jag är det väldigt lätt att glömma bort mig själv. När jag inte prioriterar mig själv och när jag inte fyller upp min egen kopp med saker jag tycker om och mår bra av, så har jag också svårt att fylla upp “love tanken” mellan mig och J. Jag blir också en trött och grining mamma. Det blir helt enkelt en väldigt ond cirkel.

Det kommer perioder när jag tappar bort mig själv, när det känns som att det enda jag gör är att laga matpakker, laga mat, köra till olika aktiviteter, ha ett hus fullt med barn, hjälpa till med läxor, klä av, klä på, trösta, peppa, steka pannkakor till turer aaaand the list can be long . . Men det är den vägen jag har valt och livet med barn är hektiskt och samtidigt helt underbart. Något annat får man inte tro.

Jag har på senare lärt mig att prioritera mig själv, att hitta balansen mellan att vara Malin, mamma, flickvän, dotter, kollega, syster & vän.

Jag har stunder där jag knappt hänger med själv. Och jag har stunder där jag prioriterar att bara vara. Jag åker iväg för mig själv om det bara är för några timmar. Jag tar bussen till mina barndomskompisar och bara hänger en hel helg. Jag går på yoga en gång i veckan. Jag träffar min “mammagrupp” och bara pratar om stort och smått. Jag har hittat lyckan av att åka på intensiva yoga-helger. Jag fixar barnvakt bara för att få gå ut och äta och njuta sällskapet tillsammans med J. Jag sätter mig ner och läser en bok.

Jag har insett att om jag ska vara lycklig och må bra så måste jag ge mig själv den tiden. Annars kollapsar jag tillslut. Och det är verkligen en av de bästa insikterna och prioriteringarna jag har gjort.

Det jag ser nu, medans jag läser igenom det jag har skrivit, är att jag har slutat ge mig själv dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag inte är bra nog för alla andra, dåligt samvete för att inte räcka till. Jag ger mig själv den tiden, min egentid, kärlek, för att fylla upp min kopp och kunna ge vidare till dem runt mig ❤️

Photography by Elisabeth Fosse / Northern bohemian 

Jag gav mig två dagar på Movement arts festival i Oslo. Jag hade först “inte tid”, det var både födelsedagsfirande, besök och ett dåligt samvete av att vara borta i två dagar ifrån familj. Men så lyssnade jag på vad jag ville och jag fick två dagar som gav mig så otroligt  mycket ❤️

Continue Reading

Hur dömer du dig själv?

Dag sju av fjorton, jag, eller vi, har kommit till hälften och det har rört runt och väckt så mycket inom mig på bara några dagar. Dag sju av Josefines #yogareflekteradela och dagens fråga att reflektera över var: Hur dömer du dig själv?

Jag har blivit så otroligt mycket bättre på att vara snällare mot mig själv genom den här inre resan jag har haft under några år. Allt tar tid men det viktigaste är att man inser sitt eget värde och lever det liv man själv önskar.

Jag tror igen att detta handlar om hur vi är formade. Vi lever i en värd där vi är väldigt dömande och avundsjuka på det vi själva inte har. Som vi kanske önskar att vi hade, men som kanske i slutändan inte är så viktigt ändå. Men man ser inte det förens man är där och jagar något nytt. Jag har dömt min kropp, jag har dömt mig för hur jag är, att jag inte är rik nog, jag kan inte gå ut utan smink, att jag borde gjort både ditten och datten bättre, rest mer, gjort mer, osv. osv. osv, the list can be long . .

Jag drömde länge om att få större bröst. Skulle jag bara få större bröst så hade jag blivit lyckligare. Men hade jag det? Jag kommer aldrig till 100% få veta men jag kan med säkerhet säga att hade jag gjort den bröstoperationen så hade jag varit lycklig i stunden men sedan jagat efter nästa lycka. Allt det där handlade om att jag trodde att jag inte var god nog.

När man har gått runt under många år och tryckt ner sig själv så är det svårt att inse att man håller på, det är ett dåligt invant mönster. Men det jag har sagt till mig själv skulle jag aldrig säga till någon annan, så varför är det mer rätt att trycka ner mig själv?

Men jag känner att jag har kommit så pass långt i min egen resa att jag reagerar varenda gång jag säger eller tänker något dömande eller nedlåtande till mig själv. Lite som jag skrev om i dag två i denna challenge, jag är inte mina tankar.Se vart jag är, jag är 28 år, snart 29. Jag har ett hus i på landet i skogen, jag har två barn ihop med den jag älskar, vi har en otrolig liten katt. Min bror och hans fru är mina närmaste grannar. Jag har ett jobb som jag älskar med en chef som de flesta bara kan drömma om. Mina vänner är dem finaste man kan ha, alla på sitt egna lilla vis, dem är alltid där för mig även om det är många mil i mellan många av oss och jag finns alltid där för dem. Jag har en mamma och pappa som ställer upp för mig som inga andra gör. Kan man vara rikare i livet?

Jag dömer inte mig själv och andra längre. Dyker negativa tankar upp så reflekterar jag mer än gärna över varför jag tänker, känner och säger som jag gör. Jag jobbar med varför andra triggar igång saker i mig. Jag vet ingenting om andras inre resor, vart dem kommer ifrån, vart dem är idag och vart dem är på väg. Vem är jag att döma? ♥

Tänk om man idag hade kunnat säga till den här tjejen i 2007 att du är så jävla bra som du är. Skit i vad alla andra tycker och tänker om dig. Kör på. Lev!

Continue Reading

När känner du dig levande?

Dag 3 av Josefines #yogareflekteradela utmaning. Dagens fråga som jag skulle reflektera över var: När känner du dig levande?

Som jag skrev i tisdags, det ligger så himla mycket i en sån här fråga, det är på så många plan i livet som gör att jag känner mig levande. Som jag la upp på min Instagram“dance like no one is watching”. Dans och musik har varit med mig hela livet, det att få uttrycka genom dansen eller bara vara i den, oavsett om det är hemma i köket eller om det är på fest. Eller allt det musik kan göra med en, ren lycka som kan få fram så mycket känslor och minnen. Jag känner mig levande i stunder som jag är med vänner och familj, eller när jag ser världen i från mina barns ögon.

Jag känner mig levande i möten med människor. Konversationer, att prata, disskutera, lyssna, finnas för varandra. Att få prata med människor i min närhet men också helt främmande personer. Att få se och bli sett. När jag menar konversationer så är det inte dem gångerna jag pratar om väder och vind eller hur är läget?. Jag menar de gångerna jag får möjlighet att komma in i djupa disskutioner, när jag får lära känna personen bakom fasaden. När jag får veta hur hens barndom har varit, vad som gör personen lycklig, vad som gör att hen ibland vaknar upp och helst vill ligga kvar i sängen. Om livet helt enkelt. Jag känner mig levande när jag blir sett, när jag får öppna upp mig om det som finns i mitt liv, det som rör sig inne i mitt huvud.

När jag är i nuet. Det är väl det allt handlar om. Att vara närvarande i stunden och ta in det runt sig. Det är då jag känner att jag lever ♥

Bild av: Elisabeth Fosse / Northern bohemian.

Det här var en helt fantastisk stund som verkligen fick mig att känna att jag lever. Min första meditation tillsammans med så många andra, med otroligt duktiga Daniel Gjerde som vägledde oss. Detta var på Movement Arts Festival i Oslo för två veckor sedan. En helg som gav mig så mycket intryck och så mycket glädje ♥ Jag kände att jag levde.

Continue Reading